ljuvmusik

När jag tittar mig i spegeln nu så känner jag nästan inte igen mig själv. Framför mig står en självsäker tjej med lysande ögon. Äntligen är hon tillbak hon jag saknat så länge.
Den riktiga Annelie, hon som står på sig och som vågar vara den hon är. Som oftast är positiv och inte hänger upp sig på små saker. Hon som är mitt riktiga jag, det är henne jag vill vara. Andreas plockar fram den sidan av mig, han får mig att vara mig själv.
Jag behöver inte längre stå någon annan till lags och vika mig undan för att slippa bråk.
Jag vet att Andreas gillar mig precis som jag är, utan att vela ändra på mig.
Han gillar att jag är helt totalt störd, han svarar på alla min knäppa funderingar. Han skulle aldrig någonsin vända bort blicken och sucka för att jag än en gång funderar på varför tänderna inte blir missfärgade av blå tandkräm. Han ser iställer på mig med ett stort leende, garvar och säger "va söt du är". Då rodnar jag som världens fjortis och fnittrar som en ännu värre.
Jag behöver inte längre få en bekräftelse att jag är älskad, för jag tvekar inte en sekund på Andreas kärlek till mig. Man ser det på honom, hela han lyser när han ser på mig. Han ser på mig väldigt speciellt så som han inte ser på någon annan. Som att jag vore en skatt eller det mest fantastiska han någonsin sett.
Tänk att han tycker om mig trots att han känner mig på riktigt, hjälp!
Men det bästa är nog ändå att han är min pojkvän och att han vill dela sitt liv med mig. Nej, det bästa är att han är min absolut bästa vän som jag vet att jag kan lita på. Vilket han faktiskt också var innan vi blev tillsammans.

Andreas fan vad jag älskar dig!




Nu var faktiskt inte det här meningen att de skulle bli en kärleksförklaring, men de bara blev. ^^